snabba tankar

Installerandet av gestaltningen "det gröna rummet" gick bra, tillfreds med resultatet.
Verket bestod utav en sacco-säck i vinrött, med tre filtar till, två vita ljuslyktor och ett ritblock med tillhörande penna.

'''''


De är gåendes, de allra flesta stannar till, får syn på denna lilla plats, skrattar och pekar, nämner något till den medpromenerande.
Flera av de som passerar, vågar knappt titta, och om de väl tar mod till sig, tittar de nervöst omkring sig för att kolla : var det någon som såg mitt visade intresse; pinsamt.
En del går med blicken i marken, lovar att de inte hade sett något mer än asfalt även om det hade varit röda elefanter mellan dungarna, eller en privat hångelfest...

Så mätta på intryck?

Hur kommunicerar man med de som går med stängda sinnen?!
Emellanåt funderar jag på om dessa individer tycker det är skämmigt med kommunikation.
Och allra helst så här, i det offentliga rummet där man kan och bör vara så anonymt allmän som möjligt.

Jag funderar när jag studerar min lilla komposition om de som väl stannar upp där, kommer funderar vidare kring detta.
Kommer de att titta extra där, när de passerar nästa gång?
Varför är det så få som faktiskt vågar gå fram och läsa min skylt och titta vad som faktiskt står där.

Jag funderar över mitt eget agerande.
Projektet skulle verkligen sett annorlunda ut om jag bjudit in passerande runt om - till diskussion om det gröna rummet i offentligheten.
Gjort mer PR, dessutom gjort mig till en del av projektet,
Nu valde jag ju istället att
studera, anonymt på avstånd.

Tycker om mitt gröna rum, det ser mysigt och inbjudande ut.

Det är så många som går förbi, omedvetna om att de är en tyst, hämmad del i mitt konstprojekt,
För de är faktiskt en del av denna konstellation...
synd bara att fler inte vågar delta.
Jag skulle bli glad för minsta lilla.

VA FAN FATTAR INGEN ... att jag vill och tycker de ska delta i mitt projekt?!