reflektion

Att samla sig till reflektion efter dessa intensiva veckor, oj; svårt att samla alla tankar på papper, eller snarare så att fånga intrycken till ord som förmedlar vad det givit mig.
Helt enkelt en reflektion över processen.

Och givetvis måste jag börja med att tacka för all den fantastiska inspiration som workshopen med Anna har gett mig.

Jo, till en början så var jag tvekande länge på hur jag ville förändra just vårt område "näckrosdammen".
Jag hade med mig från informationen frågeställningen "Vad vill du förändra?"
Ja, vad ville jag förändra?
Där, där uppe vid Universitet, den fina oasen strax utanför stadskärnan.
Jag visste inte, men att jag tyckte om att vistas där - ja, verkligen!
Så hur ville jag då förändra?
Den första tanke som slog mig var att jag helt enkelt ville göra något som bet av, mot allt det vackert lummiga som fanns där.
Ta dit människan, från stan.
Ghettorisera denna del, och ge den en bit av stadens puls. Kanske ett fiktivt gängkrig;
det skulle få folk att reagera, för det var också något jag ville uppnå med förändringen.
Reaktioner hos människor.

Efter ett tag kom jag på två andra tankar, den ena bestod av att göra ansikten och människokroppar i vit papp, för att hänga dem i träden längs med den gångväg som går runt dammen, från själva träden. Och att folk skulle vara tvungna att slå sig fram mellan dem för att gå, stanna upp och möta dessa vita människor.
Nu hade idén ingenting med "vita människor" att göra, men det var just tanken om att sätta upp anonyma människor där... att vi som promenadtrafikanter är tvungna att möta dem.
Våra medmänniskor.
Men sen kom jag på andra tankar, det skulle kunna vara en obehaglig upplevelse att se dessa dinglande skuggfigurer på kvällen, om man kom promenerandes där.
Och det var inte meningen, jag hade nämligen fått för mig att just förändra skulle vara i positiv bemärkelse.
Därför fegade jag ur på detta och gick till min plan b, som var att istället förstärka detta gröna rum; som man faktiskt kan kalla platsen för.
Det kändes både snällare och mer välgörande för stadens invånare.
Hur skulle jag då göra ovh varför denna förstärkning.
Syftet var alltså att ge invånarna i gbg en plats för rekreation, en fristad i form av ett rum alltså ett eget andningshål, för att finna ro och inspiration.

Hur skulle jag gå till väga, vad skulle förändringen bestå utav?
Jo, till en början en stol/fåtölj med något bekvämt att boa sig med.
Och en plats där gröna löv var det viktiga: grönt är skönt!
Vad skulle då vara mina instrument; jo, en vinröd saccosäck med filtar, flera stycken samt ljuslyktor.

Hur det gick?
Jo, jag hade verkligen tur med vädret. Staden och hösten visade sig från sin bästa sida.
Min strategiskt utvalda plats, alldeles intill dammen med ryggstöd mot ett mycket gammalt pilträd blev bra. Det gröna rummet såg precis så mysigt och ombonat ut som jag hoppats.
Lyckades mitt interagerande, alltså fick jag folk/människor att reagera, tog de sig tid och möjligheten som jag gav dem?

-Nja, är mitt svar på det.
Visst var det många som reagerade, gick fram och kikade på detta som låg där och som läste mitt taffligt skrivna block med ett meddelande om att de var välkomna att skriva eller måla om de så ville.
Men endast en satte sig där, en kille som i det stora kompisgänget tyckte detta var kul och utbrast att han skulle minsann sätta sig ned och poeta.

Kunde jag förändrat förutsättningarna?
Självklart, den första timman satt jag på en bänk ca tjugo meter därifrån och studerade i smyg de förbipasseraden, låtsasläste och verkade allmänt anonym.
Men de som valde att reagera, för det är ett val, smålog och såg smått förvirrade ut.

För att få större effekt, gömde jag mig bakom buskar i fyra timmar.
Och då blev de omedvetna aktörerna lite mer aktiva. Där satt jag sedan och fotade, antecknade.

Det som förvånade mig mest var att så många valde att aktivt se bort. Som om de passerade med inbyggda skygglappar.
Ett märkligt beteende var att flertalet av de som lät rasta sina hundar i mitt konstverk; eller vad vi nu ska kalla det för - "installation" känns för stort och fint, skämdes så fort de studerat detta "gröna rum". Tittade sig nervöst omkring med känslan av "hjälp - tänk om någon såg mig"?!

Jag vill minnas att jag satt och funderade på hur jag skulle kunnat få mer aktion, rörelse dramatik. Självklart hade allt blivit annorlunda om jag själv valt att delta aktivt och också om jag hade tvingat människor, trängt mig på och försökt sälja in en dialog om mötet det gröna rummet i staden. Det hade varit att förändra en utav förutsättningarna.

Visst tycker jag att Näckrosdammen är ett attraktiv område för de som vill njuta av skog och natur, fast mitt i stan, alldeles bakom göteborgs stora kulturscen; men å andra sidan ligger den i pereferin och är då "svårtillgänglig". Det är svårt att förändra en plats läge och locka folk dit, om det inte finns ett naturligt ärende. Stressade människor i nutidens agenda som vi är.

Jag vill slutligen tillägga att jag är lycklig över detta, dessa tillfällen då vi ges möjligheter att utforska våra möjligheter till förändring av det offentliga rummet.
Med en svår odefinierbar gräns, som iallafall för mig inte innehar en absolut sanning.
Vid mitt nästa projekt kommer jag att ta ut svängarna ordentligt, tvinga folk att välja, delta och försöka mig på en dialog med det jag vill förmedla, uttrycka.
Inte värja och vara "snäll".
Jag ska lyssna till min intuition mera och vill jobba vidare med min första tanke.
Den om gestalterna i träden; där vi som människor ska tvingas se de som är omkring.