söndag 28 september 2008
onsdag 24 september 2008
skräp, en process jag vill fortsätta
fan, vilka jävla underbara dagar...
tack till alla sköna, vackra varelser som går i klassen.
jag, du ett vi - kommunikation?!
tejptrådarna på det slitna trägolvet, såå snyggt alltså!
Och idag, fortsättningen på skulpturen
- tack Rut och majk för
hjälpen... :)
tack till alla sköna, vackra varelser som går i klassen.
jag, du ett vi - kommunikation?!
tejptrådarna på det slitna trägolvet, såå snyggt alltså!
Och idag, fortsättningen på skulpturen
- tack Rut och majk för
hjälpen... :)
söndag 21 september 2008
reflektion
Att samla sig till reflektion efter dessa intensiva veckor, oj; svårt att samla alla tankar på papper, eller snarare så att fånga intrycken till ord som förmedlar vad det givit mig.
Helt enkelt en reflektion över processen.
Och givetvis måste jag börja med att tacka för all den fantastiska inspiration som workshopen med Anna har gett mig.
Jo, till en början så var jag tvekande länge på hur jag ville förändra just vårt område "näckrosdammen".
Jag hade med mig från informationen frågeställningen "Vad vill du förändra?"
Ja, vad ville jag förändra?
Där, där uppe vid Universitet, den fina oasen strax utanför stadskärnan.
Jag visste inte, men att jag tyckte om att vistas där - ja, verkligen!
Så hur ville jag då förändra?
Den första tanke som slog mig var att jag helt enkelt ville göra något som bet av, mot allt det vackert lummiga som fanns där.
Ta dit människan, från stan.
Ghettorisera denna del, och ge den en bit av stadens puls. Kanske ett fiktivt gängkrig;
det skulle få folk att reagera, för det var också något jag ville uppnå med förändringen.
Reaktioner hos människor.
Efter ett tag kom jag på två andra tankar, den ena bestod av att göra ansikten och människokroppar i vit papp, för att hänga dem i träden längs med den gångväg som går runt dammen, från själva träden. Och att folk skulle vara tvungna att slå sig fram mellan dem för att gå, stanna upp och möta dessa vita människor.
Nu hade idén ingenting med "vita människor" att göra, men det var just tanken om att sätta upp anonyma människor där... att vi som promenadtrafikanter är tvungna att möta dem.
Våra medmänniskor.
Men sen kom jag på andra tankar, det skulle kunna vara en obehaglig upplevelse att se dessa dinglande skuggfigurer på kvällen, om man kom promenerandes där.
Och det var inte meningen, jag hade nämligen fått för mig att just förändra skulle vara i positiv bemärkelse.
Därför fegade jag ur på detta och gick till min plan b, som var att istället förstärka detta gröna rum; som man faktiskt kan kalla platsen för.
Det kändes både snällare och mer välgörande för stadens invånare.
Hur skulle jag då göra ovh varför denna förstärkning.
Syftet var alltså att ge invånarna i gbg en plats för rekreation, en fristad i form av ett rum alltså ett eget andningshål, för att finna ro och inspiration.
Hur skulle jag gå till väga, vad skulle förändringen bestå utav?
Jo, till en början en stol/fåtölj med något bekvämt att boa sig med.
Och en plats där gröna löv var det viktiga: grönt är skönt!
Vad skulle då vara mina instrument; jo, en vinröd saccosäck med filtar, flera stycken samt ljuslyktor.
Hur det gick?
Jo, jag hade verkligen tur med vädret. Staden och hösten visade sig från sin bästa sida.
Min strategiskt utvalda plats, alldeles intill dammen med ryggstöd mot ett mycket gammalt pilträd blev bra. Det gröna rummet såg precis så mysigt och ombonat ut som jag hoppats.
Lyckades mitt interagerande, alltså fick jag folk/människor att reagera, tog de sig tid och möjligheten som jag gav dem?
-Nja, är mitt svar på det.
Visst var det många som reagerade, gick fram och kikade på detta som låg där och som läste mitt taffligt skrivna block med ett meddelande om att de var välkomna att skriva eller måla om de så ville.
Men endast en satte sig där, en kille som i det stora kompisgänget tyckte detta var kul och utbrast att han skulle minsann sätta sig ned och poeta.
Kunde jag förändrat förutsättningarna?
Självklart, den första timman satt jag på en bänk ca tjugo meter därifrån och studerade i smyg de förbipasseraden, låtsasläste och verkade allmänt anonym.
Men de som valde att reagera, för det är ett val, smålog och såg smått förvirrade ut.
För att få större effekt, gömde jag mig bakom buskar i fyra timmar.
Och då blev de omedvetna aktörerna lite mer aktiva. Där satt jag sedan och fotade, antecknade.
Det som förvånade mig mest var att så många valde att aktivt se bort. Som om de passerade med inbyggda skygglappar.
Ett märkligt beteende var att flertalet av de som lät rasta sina hundar i mitt konstverk; eller vad vi nu ska kalla det för - "installation" känns för stort och fint, skämdes så fort de studerat detta "gröna rum". Tittade sig nervöst omkring med känslan av "hjälp - tänk om någon såg mig"?!
Jag vill minnas att jag satt och funderade på hur jag skulle kunnat få mer aktion, rörelse dramatik. Självklart hade allt blivit annorlunda om jag själv valt att delta aktivt och också om jag hade tvingat människor, trängt mig på och försökt sälja in en dialog om mötet det gröna rummet i staden. Det hade varit att förändra en utav förutsättningarna.
Visst tycker jag att Näckrosdammen är ett attraktiv område för de som vill njuta av skog och natur, fast mitt i stan, alldeles bakom göteborgs stora kulturscen; men å andra sidan ligger den i pereferin och är då "svårtillgänglig". Det är svårt att förändra en plats läge och locka folk dit, om det inte finns ett naturligt ärende. Stressade människor i nutidens agenda som vi är.
Jag vill slutligen tillägga att jag är lycklig över detta, dessa tillfällen då vi ges möjligheter att utforska våra möjligheter till förändring av det offentliga rummet.
Med en svår odefinierbar gräns, som iallafall för mig inte innehar en absolut sanning.
Vid mitt nästa projekt kommer jag att ta ut svängarna ordentligt, tvinga folk att välja, delta och försöka mig på en dialog med det jag vill förmedla, uttrycka.
Inte värja och vara "snäll".
Jag ska lyssna till min intuition mera och vill jobba vidare med min första tanke.
Den om gestalterna i träden; där vi som människor ska tvingas se de som är omkring.
Helt enkelt en reflektion över processen.
Och givetvis måste jag börja med att tacka för all den fantastiska inspiration som workshopen med Anna har gett mig.
Jo, till en början så var jag tvekande länge på hur jag ville förändra just vårt område "näckrosdammen".
Jag hade med mig från informationen frågeställningen "Vad vill du förändra?"
Ja, vad ville jag förändra?
Där, där uppe vid Universitet, den fina oasen strax utanför stadskärnan.
Jag visste inte, men att jag tyckte om att vistas där - ja, verkligen!
Så hur ville jag då förändra?
Den första tanke som slog mig var att jag helt enkelt ville göra något som bet av, mot allt det vackert lummiga som fanns där.
Ta dit människan, från stan.
Ghettorisera denna del, och ge den en bit av stadens puls. Kanske ett fiktivt gängkrig;
det skulle få folk att reagera, för det var också något jag ville uppnå med förändringen.
Reaktioner hos människor.
Efter ett tag kom jag på två andra tankar, den ena bestod av att göra ansikten och människokroppar i vit papp, för att hänga dem i träden längs med den gångväg som går runt dammen, från själva träden. Och att folk skulle vara tvungna att slå sig fram mellan dem för att gå, stanna upp och möta dessa vita människor.
Nu hade idén ingenting med "vita människor" att göra, men det var just tanken om att sätta upp anonyma människor där... att vi som promenadtrafikanter är tvungna att möta dem.
Våra medmänniskor.
Men sen kom jag på andra tankar, det skulle kunna vara en obehaglig upplevelse att se dessa dinglande skuggfigurer på kvällen, om man kom promenerandes där.
Och det var inte meningen, jag hade nämligen fått för mig att just förändra skulle vara i positiv bemärkelse.
Därför fegade jag ur på detta och gick till min plan b, som var att istället förstärka detta gröna rum; som man faktiskt kan kalla platsen för.
Det kändes både snällare och mer välgörande för stadens invånare.
Hur skulle jag då göra ovh varför denna förstärkning.
Syftet var alltså att ge invånarna i gbg en plats för rekreation, en fristad i form av ett rum alltså ett eget andningshål, för att finna ro och inspiration.
Hur skulle jag gå till väga, vad skulle förändringen bestå utav?
Jo, till en början en stol/fåtölj med något bekvämt att boa sig med.
Och en plats där gröna löv var det viktiga: grönt är skönt!
Vad skulle då vara mina instrument; jo, en vinröd saccosäck med filtar, flera stycken samt ljuslyktor.
Hur det gick?
Jo, jag hade verkligen tur med vädret. Staden och hösten visade sig från sin bästa sida.
Min strategiskt utvalda plats, alldeles intill dammen med ryggstöd mot ett mycket gammalt pilträd blev bra. Det gröna rummet såg precis så mysigt och ombonat ut som jag hoppats.
Lyckades mitt interagerande, alltså fick jag folk/människor att reagera, tog de sig tid och möjligheten som jag gav dem?
-Nja, är mitt svar på det.
Visst var det många som reagerade, gick fram och kikade på detta som låg där och som läste mitt taffligt skrivna block med ett meddelande om att de var välkomna att skriva eller måla om de så ville.
Men endast en satte sig där, en kille som i det stora kompisgänget tyckte detta var kul och utbrast att han skulle minsann sätta sig ned och poeta.
Kunde jag förändrat förutsättningarna?
Självklart, den första timman satt jag på en bänk ca tjugo meter därifrån och studerade i smyg de förbipasseraden, låtsasläste och verkade allmänt anonym.
Men de som valde att reagera, för det är ett val, smålog och såg smått förvirrade ut.
För att få större effekt, gömde jag mig bakom buskar i fyra timmar.
Och då blev de omedvetna aktörerna lite mer aktiva. Där satt jag sedan och fotade, antecknade.
Det som förvånade mig mest var att så många valde att aktivt se bort. Som om de passerade med inbyggda skygglappar.
Ett märkligt beteende var att flertalet av de som lät rasta sina hundar i mitt konstverk; eller vad vi nu ska kalla det för - "installation" känns för stort och fint, skämdes så fort de studerat detta "gröna rum". Tittade sig nervöst omkring med känslan av "hjälp - tänk om någon såg mig"?!
Jag vill minnas att jag satt och funderade på hur jag skulle kunnat få mer aktion, rörelse dramatik. Självklart hade allt blivit annorlunda om jag själv valt att delta aktivt och också om jag hade tvingat människor, trängt mig på och försökt sälja in en dialog om mötet det gröna rummet i staden. Det hade varit att förändra en utav förutsättningarna.
Visst tycker jag att Näckrosdammen är ett attraktiv område för de som vill njuta av skog och natur, fast mitt i stan, alldeles bakom göteborgs stora kulturscen; men å andra sidan ligger den i pereferin och är då "svårtillgänglig". Det är svårt att förändra en plats läge och locka folk dit, om det inte finns ett naturligt ärende. Stressade människor i nutidens agenda som vi är.
Jag vill slutligen tillägga att jag är lycklig över detta, dessa tillfällen då vi ges möjligheter att utforska våra möjligheter till förändring av det offentliga rummet.
Med en svår odefinierbar gräns, som iallafall för mig inte innehar en absolut sanning.
Vid mitt nästa projekt kommer jag att ta ut svängarna ordentligt, tvinga folk att välja, delta och försöka mig på en dialog med det jag vill förmedla, uttrycka.
Inte värja och vara "snäll".
Jag ska lyssna till min intuition mera och vill jobba vidare med min första tanke.
Den om gestalterna i träden; där vi som människor ska tvingas se de som är omkring.
fredag 19 september 2008
kära kamrater
ville tacka alla klasskamrater för en
helskön dag igår med allas
redovisningar
fan, vad grymma ni är!
helskön dag igår med allas
redovisningar
fan, vad grymma ni är!
tisdag 16 september 2008
snabba tankar
Installerandet av gestaltningen "det gröna rummet" gick bra, tillfreds med resultatet.
Verket bestod utav en sacco-säck i vinrött, med tre filtar till, två vita ljuslyktor och ett ritblock med tillhörande penna.
'''''
De är gåendes, de allra flesta stannar till, får syn på denna lilla plats, skrattar och pekar, nämner något till den medpromenerande.
Flera av de som passerar, vågar knappt titta, och om de väl tar mod till sig, tittar de nervöst omkring sig för att kolla : var det någon som såg mitt visade intresse; pinsamt.
En del går med blicken i marken, lovar att de inte hade sett något mer än asfalt även om det hade varit röda elefanter mellan dungarna, eller en privat hångelfest...
Så mätta på intryck?
Hur kommunicerar man med de som går med stängda sinnen?!
Emellanåt funderar jag på om dessa individer tycker det är skämmigt med kommunikation.
Och allra helst så här, i det offentliga rummet där man kan och bör vara så anonymt allmän som möjligt.
Jag funderar när jag studerar min lilla komposition om de som väl stannar upp där, kommer funderar vidare kring detta.
Kommer de att titta extra där, när de passerar nästa gång?
Varför är det så få som faktiskt vågar gå fram och läsa min skylt och titta vad som faktiskt står där.
Jag funderar över mitt eget agerande.
Projektet skulle verkligen sett annorlunda ut om jag bjudit in passerande runt om - till diskussion om det gröna rummet i offentligheten.
Gjort mer PR, dessutom gjort mig till en del av projektet,
Nu valde jag ju istället att
studera, anonymt på avstånd.
Tycker om mitt gröna rum, det ser mysigt och inbjudande ut.
Det är så många som går förbi, omedvetna om att de är en tyst, hämmad del i mitt konstprojekt,
För de är faktiskt en del av denna konstellation...
synd bara att fler inte vågar delta.
Jag skulle bli glad för minsta lilla.
VA FAN FATTAR INGEN ... att jag vill och tycker de ska delta i mitt projekt?!
Verket bestod utav en sacco-säck i vinrött, med tre filtar till, två vita ljuslyktor och ett ritblock med tillhörande penna.
'''''
De är gåendes, de allra flesta stannar till, får syn på denna lilla plats, skrattar och pekar, nämner något till den medpromenerande.
Flera av de som passerar, vågar knappt titta, och om de väl tar mod till sig, tittar de nervöst omkring sig för att kolla : var det någon som såg mitt visade intresse; pinsamt.
En del går med blicken i marken, lovar att de inte hade sett något mer än asfalt även om det hade varit röda elefanter mellan dungarna, eller en privat hångelfest...
Så mätta på intryck?
Hur kommunicerar man med de som går med stängda sinnen?!
Emellanåt funderar jag på om dessa individer tycker det är skämmigt med kommunikation.
Och allra helst så här, i det offentliga rummet där man kan och bör vara så anonymt allmän som möjligt.
Jag funderar när jag studerar min lilla komposition om de som väl stannar upp där, kommer funderar vidare kring detta.
Kommer de att titta extra där, när de passerar nästa gång?
Varför är det så få som faktiskt vågar gå fram och läsa min skylt och titta vad som faktiskt står där.
Jag funderar över mitt eget agerande.
Projektet skulle verkligen sett annorlunda ut om jag bjudit in passerande runt om - till diskussion om det gröna rummet i offentligheten.
Gjort mer PR, dessutom gjort mig till en del av projektet,
Nu valde jag ju istället att
studera, anonymt på avstånd.
Tycker om mitt gröna rum, det ser mysigt och inbjudande ut.
Det är så många som går förbi, omedvetna om att de är en tyst, hämmad del i mitt konstprojekt,
För de är faktiskt en del av denna konstellation...
synd bara att fler inte vågar delta.
Jag skulle bli glad för minsta lilla.
VA FAN FATTAR INGEN ... att jag vill och tycker de ska delta i mitt projekt?!
måndag 15 september 2008
Fråga till er andra
vet ni hur man överför fotografier från mobil till bloggen?
Går det, eller måste jag ha en mobilblogg vid sidan om?
Har som sagt knas med mina bildprogram på datorn, så det fungerar fantastiskt skitdåligt att lägga ut de bilder jag fotat med kamera, surt läge... apsolut!
Tacksam för svar!
Går det, eller måste jag ha en mobilblogg vid sidan om?
Har som sagt knas med mina bildprogram på datorn, så det fungerar fantastiskt skitdåligt att lägga ut de bilder jag fotat med kamera, surt läge... apsolut!
Tacksam för svar!
Det gröna rummet, en förstärkning av en oas.
Det är mycket tankar och funderingar som hoppar runt i min skalle.
Jag har faktiskt bestämt mig; efter många om och men, genom den abstrakta process, som känt sig snuvad på att jobba med bilder då alla bildprogram på min dator ballat ur och gått in i väggen... säkert någon sur och grinig brandvägg, men
iallafall.
Och efter ett givande basgruppsmöte, idag - efter morgonfrukosten, som för övrigt är en riktig guldstund, tog jag det stora beslutet att bestämma mig. Det är stort när man som jag är en velmaja.
Och jag måste verkligen säga att gruppens stöd och inspiration sporrade mig, fick mig att känna styrka i att det jag ska göra är intressant.
Sen hade jag ett märkligt tänkande kring
att skapa en form av skuggteater, med stora vita kroppar och ansikten som jag skulle hänga i träd och få till mer citykänsla i skogen.
Men nej, inte det heller.
Sen var det en del vampyrtankar, haha, men det måste vara hösten som gjorde att jag tänkte på det och det eventuella skymningsland som måste råda där, nattetid.
Våra handledare är för övrigt riktigt grymma.
Men så, slutligen:
det är hur som - dags för min gestaltning/förändring; som mer är en förstärkning av mitt tilldelade område.
Jag kommer utföra, installera - eller vad det nu kallas, i morgon - onsdag.
Och det har varit svårt i processen, eller nja; inte med processen i sig, utan att mer se vad det är som jag verkligen vill göra.
Ett tag var jag inne på att ghettorisera där uppe vid det fortfarande rätt segregerade universitetsområdet.
Skapa dynamik, från förorter - lite gängkrig och graffititouch över det - men det rimmar ju rätt kass med syftet av denna gestaltning; en förändring som jag vill göra (för mig innebär det en förändring till något som ska vara bättre) - men är det så, kan jag inte som protest vilja göra något sämre, fulare och visa på olikheter i samhället, stadsrummet?
Är det något outtalat, eller... är det okej.
Plåtade ju en del av klottret och tagsen runt om dammen,
funderade på att utveckla det men... nej, jag fortsatte inte det spåret.
Och visst - det finns inte speciellt mycket jag vill ändra på vid Näckrosdammen, denna grönskande oas i Göteborg.
Jag vill bevara, förstärka denna idyll, där människan genom långa tider sökt frid och återkoppling till naturen, sådär mitt i stan.
Och jag vill, önskar att så många som möjligt ska våga sig på mitt projekt,
som nämligen kommer att bestå av
en stol/fåtölj, filtar och kuddar.
Beroende på väder, eventuellt paraply, för att skapa sig ett grönt rum - för såväl inre som yttre
ro.
Ett osynligt rum, med grönskan som granne och där ska det också finnas en bok till de som vägar (vilket ju är min förhoppning) sätta sig för en stunds ro och sedan skriva något däri.
Syftet är att jag vill få
människor att intressera sig, väcka deras nyfikenhet för den där viloplatsen, det gröna rummet som skapats där.
Jag vet inte, men antar att jag kommer se det som ett misslyckande om ingen "faller" för frestelsen att delta i mitt projekt.
Men jag antar att det inte är något som är mer annorlunda för mig än någon annan.
Jag har faktiskt bestämt mig; efter många om och men, genom den abstrakta process, som känt sig snuvad på att jobba med bilder då alla bildprogram på min dator ballat ur och gått in i väggen... säkert någon sur och grinig brandvägg, men
iallafall.
Och efter ett givande basgruppsmöte, idag - efter morgonfrukosten, som för övrigt är en riktig guldstund, tog jag det stora beslutet att bestämma mig. Det är stort när man som jag är en velmaja.
Och jag måste verkligen säga att gruppens stöd och inspiration sporrade mig, fick mig att känna styrka i att det jag ska göra är intressant.
Sen hade jag ett märkligt tänkande kring
att skapa en form av skuggteater, med stora vita kroppar och ansikten som jag skulle hänga i träd och få till mer citykänsla i skogen.
Men nej, inte det heller.
Sen var det en del vampyrtankar, haha, men det måste vara hösten som gjorde att jag tänkte på det och det eventuella skymningsland som måste råda där, nattetid.
Våra handledare är för övrigt riktigt grymma.
Men så, slutligen:
det är hur som - dags för min gestaltning/förändring; som mer är en förstärkning av mitt tilldelade område.
Jag kommer utföra, installera - eller vad det nu kallas, i morgon - onsdag.
Och det har varit svårt i processen, eller nja; inte med processen i sig, utan att mer se vad det är som jag verkligen vill göra.
Ett tag var jag inne på att ghettorisera där uppe vid det fortfarande rätt segregerade universitetsområdet.
Skapa dynamik, från förorter - lite gängkrig och graffititouch över det - men det rimmar ju rätt kass med syftet av denna gestaltning; en förändring som jag vill göra (för mig innebär det en förändring till något som ska vara bättre) - men är det så, kan jag inte som protest vilja göra något sämre, fulare och visa på olikheter i samhället, stadsrummet?
Är det något outtalat, eller... är det okej.
Plåtade ju en del av klottret och tagsen runt om dammen,
funderade på att utveckla det men... nej, jag fortsatte inte det spåret.
Och visst - det finns inte speciellt mycket jag vill ändra på vid Näckrosdammen, denna grönskande oas i Göteborg.
Jag vill bevara, förstärka denna idyll, där människan genom långa tider sökt frid och återkoppling till naturen, sådär mitt i stan.
Och jag vill, önskar att så många som möjligt ska våga sig på mitt projekt,
som nämligen kommer att bestå av
en stol/fåtölj, filtar och kuddar.
Beroende på väder, eventuellt paraply, för att skapa sig ett grönt rum - för såväl inre som yttre
ro.
Ett osynligt rum, med grönskan som granne och där ska det också finnas en bok till de som vägar (vilket ju är min förhoppning) sätta sig för en stunds ro och sedan skriva något däri.
Syftet är att jag vill få
människor att intressera sig, väcka deras nyfikenhet för den där viloplatsen, det gröna rummet som skapats där.
Jag vet inte, men antar att jag kommer se det som ett misslyckande om ingen "faller" för frestelsen att delta i mitt projekt.
Men jag antar att det inte är något som är mer annorlunda för mig än någon annan.
söndag 14 september 2008
suck
Mina kameror och bildprogram spelar mig spratt.
Usch, det fungerar dåligt med att överföra bilder och jag har rivit mitt hår här nu,hela helgen.
Det är vajs med att få dem hit, till min lilla blogg.
Och det är synd, det är så oändligt mycket roligare att läsa (bloggar och annat med) när man får illustrationer till, eller hur?!
Det är väl lite därför man, vi, jag - går den här utbildningen.
Nåväl, hoppas på under eller att jag får fatt i min "helpdesk" för att lösa dessa problem.
Så, jag funderar vidare på mitt offentliga rum hur det ska förändras; vet ni, jag har det fortfarande inte helt klart för mig, utan tvekar mellan förändring - förstärkning.
Min basgrupps område är
ovanför och runtom Näckrosdammen, och de bakre delarna av humanisten, vidare Eklandagatan och runtom.
Och jag har riktat in mig på grönområdet bakom dammen,
det är fint där med alla grönskande träd.
Jag vill egentligen inte alls förändra, snarare förstärka. Så säger min magkänsla, intuitionen, men jag vet inte... fast jag ska nog lyssna på den, det blir alltid bäst så.
onsdag 10 september 2008
skrikkören
idag
återigen workshop med anna c.
spännande, jag missade gårdagen
och det kändes verkligen när det summerades på morgonmötet
om det som hade gjorts igår-
nåväl
dagen till ära
pinsamheter och demokrati
(ska man hårddra det kan man väl tänka tyst för sig själv om man vill dra likhetstecken till dem...)
Well,
det var en spännande dag,
där reflektionen ännu inte funnits sig...den kommer säkert vid senare tillfälle.
Anna c är nice som inspiratör och ger
en hel del schysst cred till oss att våga, det handlar om Mod; med stort M.
återkommer.
måndag 8 september 2008
En fråga till er klassvänner
kan man ändra så att det blir korrekt tid
när mina inlägg publiceras?
Någon som vet?
(säg gärna till isåfall!)
när mina inlägg publiceras?
Någon som vet?
(säg gärna till isåfall!)
Måndag, en vecka efter start
Jag har så mycket tankar, funderingar och det är svårt att sålla dem, intrycken.
Fast fan vad efterlängtat det är - ändå!
Jag har ju länge önskat denna blåst i min skalle och träffa likasinnade,
att vara i kreativa grupper med intressant människor; inget finns som gör mig så lycklig...
(eller där for jag nog med viss osanning, men iallafall...)
Men just nu, är jag turbomänniska i den döda vinkeln; tja, ni vet den där när man kör bil,
det är svårt att svänga, ha full uppsikt över axeln samtidigt som det ösregnar, byta fil... menar mest att jag har svårt att lägga om körsätt, det är fullt ös medvetslös... och så svårt att hålla koll på alla mina gejer...
Vågar knappt erkänna att jag slarvat bort min skissbok,
skit, eller hur?!
Självklart skissar jag ändå, på möjliga och omöjliga saker... får väl klistra och klippa lite mer i min
saknade skissbok sedan då, när jag funnit den.
För fram kommer den snart... eller tja, om ett tag.
Fast fan vad efterlängtat det är - ändå!
Jag har ju länge önskat denna blåst i min skalle och träffa likasinnade,
att vara i kreativa grupper med intressant människor; inget finns som gör mig så lycklig...
(eller där for jag nog med viss osanning, men iallafall...)
Men just nu, är jag turbomänniska i den döda vinkeln; tja, ni vet den där när man kör bil,
det är svårt att svänga, ha full uppsikt över axeln samtidigt som det ösregnar, byta fil... menar mest att jag har svårt att lägga om körsätt, det är fullt ös medvetslös... och så svårt att hålla koll på alla mina gejer...
Vågar knappt erkänna att jag slarvat bort min skissbok,
skit, eller hur?!
Självklart skissar jag ändå, på möjliga och omöjliga saker... får väl klistra och klippa lite mer i min
saknade skissbok sedan då, när jag funnit den.
För fram kommer den snart... eller tja, om ett tag.
fredag 5 september 2008
Idag, den första delen av collage och liv.
Yo eller...
att blogga, eller inte blogga det är frågan.
Jag vet inte,
vad detta ska sluta i?
Resan eller processen, som den käre Kafka så gott beskrivit
är det primära; resultatet eller målet... ja, det återstår.
Vägen dit är essensen.
att blogga, eller inte blogga det är frågan.
Jag vet inte,
vad detta ska sluta i?
Resan eller processen, som den käre Kafka så gott beskrivit
är det primära; resultatet eller målet... ja, det återstår.
Vägen dit är essensen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)